Den europeiska förekomsten av grönfink räknas som stabil enligt BirdLife International. Både det latinska och svenska namnet anger att den här finken i huvudsak är grön. På vingen finns en gul teckning, liksom på stjärten. Honans färger är litet mer grågröna. Grönfinken är muskulöst byggd med en grov näbb, som lätt bryter upp fröskal. Grönfinkspopulationen i landet har gått ner de senare åren beroende på en parasitsjukdom, gulknopp. Den kan smitta alla fåglar, men det är grönfinkarna som drabbats värst. Grönfinken är en stannfågel, men de nordligaste bestånden flyttar till Mellan- och Västeuropa och återvänder i mars-april. Grönfinkar är en vanlig besökare vid matningsplatser i trädgårdarna.
Storlek: 14-15 cm
Vikt: 26-36 g
Förekomst: Dungar, skogsbryn planteringar och trädgårdar.
Bo: Skålformigt bo av kvistar och strån som byggs i lövträd och häckar, där det finns tätt skydd.
Ägg: 2, någon gång 3 kullar med 4-6 vitaktiga ägg med mörkbruna fläckar.
Föda: En utpräglad fröätare – frön, bär, frukt och och knoppar. En absolut favorit hos den här fågeln är vresrosfrön, som den pillar ur nyponen. Grönfinken äter gärna fröblandningar, solrosfrön och jordnötter i olika former.
Läte: Sjunger från en högt belägen sångplats med knäppande och drillande toner, som kan påminna om kanariefågelns sång. Lockar med ett utdraget kväkande läte.
Övrigt: Grönfinkspopulationen i landet har gått ner de senare åren beroende på en parasitsjukdom, gulknopp. Den kan smitta alla fåglar, men det är grönfinkarna som drabbats värst. Grönfinken är en stannfågel, men de nordligaste bestånden flyttar till Mellan- och Västeuropa och återvänder i mars-april. Grönfinkar är en vanlig besökare vid matningsplatser i trädgårdarna.
